Dialysformer

Peritonealdialys – bukdialys

För att lättare förstå principerna för peritonealdialys kan man jämföra med hemodialys. Vid hemodialys sätter man vid varje dialystillfälle 2 nålar i ett blodkärl, i en anlagd arteriovenös fistel eller i en subkutant insydd dialyskateter i stor ven, ex vena jugularis. Hit kopplas sedan dialysslangar som går till bloddialysmaskinen. Blodet går från ena slangen från blodbanan genom ett filter i dialysmaskinen som renar blodet från slaggprodukter. Blodet förs sedan åter in i patienten genom den andra slangen och så cirkulerar det hela runt i 3-5 timmar. Vid varje givet ögonblick är ca 200-300 ml utanför blodbanan, blodet filtreras alltså om och om igen. Normalt dialyseras man 2-5 gånger/vecka. Under dialysen drar man också ut överskottsvattnet i kroppen. I många fall har patienten vid terminal njursvikt inte längre tillräcklig urinproduktion för att klara vattenbalansen, urinproduktionen har ofta upphört helt.

Vid peritonealdialys använder man istället bukhinnan som ett dialysfilter.
Bukhinnan kläder insidan av bukhålan med 2 mycket tunna, mycket kärlrika bindvävslager. Det är kärlväggen i de små blodkärlen i det innersta bindvävslagret som vetter mot buken och organen som utgör filtret.
Vid peritonealdialys har man en slang inopererad strax under navelhöjd i buken. Via denna slang tappar man in och ur dialysvätska ur bukhålan i en mängd av ca 2 liter (3). Dialysvätskan är en glukoslösning med olika standardiserade mängder glukos. Glukosmängden avgör hur mycket vatten via osmos som man kan dra ur patienten. Vid påsdialys tas en viss mängd socker och kalorier upp, vilket vid exempelvis insulinbehandlad diabetes och övervikt kan ha betydelse.
Vidare innehåller vätskan en del elektrolyter, men inget kalium.

När den i övrigt rena dialysvätskan finns i buken sker ett kontinuerligt utbyte över blodkärlsväggen av slaggprodukter, salter och vatten. Detta utbyte drivs av konvektion, diffusion och osmos. Det finns också en liten komponent av elektrofores, alltså utbyte av molekyler drivet av molekylernas laddningar, men denna komponent anses allmänt vara försumbar. Efter 4-6 timmar tömmer man ut dialysvätskan ur buken för att fylla på ny ren. Ut följer de slaggprodukter, salter och det vatten som filtrerats till dialysvätskan i buken. Själva bytet tar 20-30 minuter för både urtappning av använd vätska och itappning av ny ren och detta görs 2-5 gånger/dygn.

Dessa vätskebyten som patienten hanterar själv i hemmet (eller på arbetsplatsen, resan, bilen, båten etc), kan man antingen göra så kallat manuellt utan maskin eller man kan göra det via en dialysmaskin som man har stående hemma bredvid sängen. Här fokuserar vi främst på maskin-PD. Man kopplar då katetern i buken till dialysmaskinen när man går och lägger sig på kvällen. Under natten sköter maskinen alla byten in och ut

när man sover, därav i vardagligt tal nattmaskin. På morgonen kopplar man ifrån sig från maskinen. Ibland behöver man göra ett manuellt vätskebyte dagtid också.

Vid peritonealdialys med nattmaskin byter maskinen ut dialysvätskan mellan 5-12 gånger per natt, den byter då inte hela volymen utan en så kallad tidalvolym.
Man har tidigare i många studier visat att rening av olika ämnen från blodet tar olika lång tid. Natrium kräver lång dialystid, alltså längre tid som dialysvätskan ska vara i buken innan man byter till ny ren vätska. Urea och kreatinin är istället ämnen som snabbt filtreras över från blodbanan till dialysvätskan (4, 5).

Peritonealdialys gör det betydligt enklare att fortsätta arbeta, att resa, tillbringa somrarna på sommarstället, större flexibilitet och mindre bundenhet till sjukhus.

Peritonealdialyskateter – dialysslang för bukdialys

Det finns många olika typer av peritonaldialyskatetrar på marknaden.

De mest använda är den dubbelkuffade raka katetern – silikonkateter med en rak, i motsats till kurvig, intraabdominal del (delen som ligger inne i buken); ”svanhals”-kateter och Toronto Western kateter.

Jämförande studier av randomiserad kontrollerad typ är inte gjort mellan de olika katetertyperna, men en reviewartikel från 2004 fann ingen skillnad vad gäller peritonitfrekvens mellan enkel- och dubbelkuffade, eller mellan raka och kurviga men dock lägre total mortalitet till fördel för raka katetrar. En randomiserad prospektiv studie på 132 patienter fann ingen skillnad mellan jämförda katetrar vad gäller infektioner, kateteröverlevnad eller felplacering.

Kateter med vikt i änden kan minska frekvensen av katetermigration enligt ett par mindre studier.

Man har också i större studier sett skillnader mellan kön och val av kateter och komplikationer, där ”svanhals”-kateter med en direkt nedåtgående riktning på kateter och exit site passade bättre för kvinnor, medan kateter med lateralt (utåt sidan på kroppen) riktad tunnel och exit site fungerade bättre hos män.

Dock, för 25% av de 200 patienterna i studien, passade ingen av kateterna, vilket indikerar att man istället för en och samma kateter till alla på en klinik, kanske ska ha ett bredare och mer individanpassat urval av katetrar.
De flesta tillgängliga katetrar är av silikon. Det finns också katetar av polyuretan, men långtids erfarenhet av dessa saknas. Än så länge finns inga katetrar som kan förhindra biofilmformering, vilket är en framtida intressant utveckling.

Sammanfattningsvis är valet av katetrar baserat på klinisk tradition och erfarenhet på aktuell klinik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: